HÄR HAR DU MITT LIV

V E M  Ä R  J A G......?

Jo………En gammal FN- Veteran som har börjat titta i ”backspegeln” och som börjat ställa frågan, varför blev mitt liv så här? Det sägs och påstås att saker som hänt i vår barndom har bildat ”plattformar” till vårt fortsatta liv. Är det så, då har jag stått stadigt på de plattformar jag haft med mig in i livet trots problem och besvikelser i barndomen och tidiga tonåren.

NU KAN MIN LIVSBERÄTTELSE BÖRJA………………

Jag föddes den 6 oktober 1939  i Malmö av en ensamstående mor då andra världskriget hade pågått i drygt en månad. Hon tvingades lämna bort mig till sin yngre syster och hennes man som också bodde i Malmö och var nygifta. Jag fick aldrig veta vem som var min biologiska mor förrän jag var i åttaårsåldern och då på ett mycket abrubt sätt, vilket kom att prägla mitt fortsatta liv. Min mor lämnade min biologiske far utan att tala om för honom att hon väntade hans barn. Han bildade sin nya familj och fick fyra barn. Min mor träffade en ny man och med honom fick hon fem pojkar. Min biologiske far träffade jag inte förrän 1968 och det var en omtumlande känsla. Vi höll sedan kontakt med varandra genom åren. Själv växte jag upp ensam med mina fosterföräldrar.

Kriget präglade folks vardag i Sverige även om vi inte deltog aktivt i själva kriget. Min fosterfar blev tidigt inkallad till krigstjänst i flottan där han tidigare hade varit stamanställd. I nära fyra år var han posterad på olika platser i Sverige så det var bara korta stunder som han kom hem för att vara med i familjegemenskapen. Ibland kunde det hända att jag och min fostermor åkte till Karskrona för att hälsa på honom när hans fartyg låg inne för kaj.
Ransoneringen av olika varor blev också en del av vardagen och som var nog så svår.

Vi bodde kvar i Malmö (centrala delarna) till hösten 1944 då folk uppmanades att de som hade möjlighet att flytta norrut i Skåne skulle göra så eftersom Malmö vid denna tid blev bombat (av misstag??) vid ett flertal tillfällen. Själv var jag nyfiken om kvällarna att gå ut och titta på strålkastarna från luftvärnet som lyste upp himlen och det såg ut som jätteljuspelare vilket var ett spännande skådespel för en femåring. En hel del allierade plan (typ flygande fästningar) störtade eller tvingades nödlanda på Bulltofta i Malmö vilken med tiden kom att se ut som en flygplanskyrkogård.

Mina morföräldrar hade en liten gård (lantbruk) i Kristianstadtrakten på en ort som heter Tollarp (Önos finns här). Dit var vi välkomna att bo under en övergångsperiod tills vi hittade något eget. Min fosterfar ”muckade” inte förrän kriget slutade på försommaren 1945, då han fick anställning på Önos som maskinist. Vi fick tag i en bostad i en gammal gård, och så småningom började jag i skolan, i en så kallad B-skola där man gick tre klasser i samma klassrum och med en enda lärarinna. Varje elev fick ha med sig en vedklabbe för att kunna elda i spisen i klassrummet och samma gällde att ha med sig matlåda (smörgåsar) 1947 flyttade vi till Malmö där min fosterfar fick jobb på Kockum och jag började i Ribersborgsskolan som då var ny och modern.

Jag stod min mormor mycket nära och jag älskade att vara med henne vid olika tillfällen, men jag var även med min morfar för att hjälpa honom, och som då ofta sa till mig ”du är min lille duktige dräng” och då växte jag flera meter.
Min favoritmorbror hade åkt till Finland som frivillig soldat (han var stamanställd underbefäl) och hade inte hört av sig under långa tider, så man trodde inte att han levde. Mormor som var troende bad varje kväll för honom och för alla andra soldater ute i det hemska kriget så att de blev skyddade och kom levande hem. Hon ville att jag skulle hjälpa henne att be, vilket jag var stolt och glad att få göra. Så en dag stod min morbror i dörren med ett mörkt svart skägg och såg inte glad ut, men alla gladde vi oss åt att han levde och hade kommit helskinnad hem. Det tog lång tid innan han började leva upp igen, men han berättade aldrig vad han upplevt i kriget där borta i Finland, men säkert var det många hemska saker han varit med om. Senare i livet när jag själv åkte ut på FN- uppdrag och vi träffades försökte jag ”knyta” upp honom efter att jag berättade vad jag hade upplevt, men han förblev alltid tyst om sin tid i Finland.

Denna min bakgrund att växa upp i skuggan av ett världskrig med de stämningar som rådde i Sverige under denna tid, en fosterfar som var borta ifrån familjen i fyra år för att göra krigstjänst, och min morbror som deltagit i kriget som soldat, måste ha präglat mig sedan som vuxen. Jag ”slukade” allt som stod att läsa om efterkrigets upplösningar typ krigsrättegångar, judeutrotelsen och vad som hade hänt i olika länder under själva kriget 1939 – 1945. En mycket ond tid i mänsklighetens historia.

Detta sammantaget med att när jag sedan mötte min blivande fru Ellen (Mausi) som kom från Tyskland och hade växt upp som barn i detta krigsdrabbade land, troligen har gjort att jag med öppna sinnen gick in för att arbeta för freden i världen (1959 – 2005) och uppbackad av Mausi som själv har levt nära krigets helvete som barn, och dessutom i skuggan av en despotisk diktator (Hitler)

Som värnpliktig fredssoldat har jag upplevt det fantastiskt att kunna varva den civila arbetskunskapen med den militära och vice versa. Jag tror att detta har varit en stor bidragande orsak till att Sverige varit mycket väl ansedda i de missionsområden vi har deltaget i under FN-flagg. På det personliga planet har jag känt ett stort privilegium att ha fått tjänat Sverige för fredens sak. Jag har jobbat i i krävande miljöer men samtidigt träffat spännande människor med olika bakgrund under bland annat de många tjänsteresor jag gjort under årens lopp. För att inte glömma bort den otroliga kamratskap som jag har upplevt tillsammans med dem jag tjänstgjort med vid olika missioner.

Avslutningsvis! En sak som jag tycker är märkligt är att Svenska Försvaret varit urusla på att ”tömma” av de erfarenheter som många soldater haft med sig hem efter avslutad utlandstjänst. Att inta ha dokumenterat vad de olika soldaterna varit med om och upplevt, är näst intill ett tjänstefel.

Jag har märkt under den tiden som jag hållit på med min hemsida, hur mycket erfarenhet och upplevelser jag själv har kunnat lägga in i ”minnesbanken”.

Det är min förhoppning att Du ska tycka detta är ett intressant tids/minnesdokument som omspänner 73 år. Ta tid på dig och bläddra mellan sidorna som samtidigt belyser olika tidsepoker.

De debattinlägg och synpunkter som jag skrivit under med mitt namn är mina personliga tankar och uppfattningar, vilka jag också står för.

ROLF CEDERHOLM / FREDSMEDMÄNNISKA
 
LYCKA TILL!