MER UNDER MIN TID I KOREA

Julhelgen1989 vid 38:e breddgraden vid NNSC uppe  i Panmunjom i Korea var spänd och dramatisk.
Genom Berlinmurens fall i november samma år och kollapsen av de östeuropeiska kommunistländerna bidrog detta till extra spänning på den Koreanska halvön. Nordkoreas diktator ”Den store Ledaren Kim Il Sung” var ordentligt skärrad och när hans nära gode vän i Rumänien Nicolae Ceauşescu blev avrättad på juldagen 1989 och försatte han sin krigsmakt i alarmtillstånd, något som vi som jobbade vid delegationen just vid denna tidpunkt  tydligt märkte av.

Vid detta tillfälle bestod NNSC av fyra länder. På den sydkoreanska sidan delade Sverige och Schweiz på ansvaret med gemensam Camp i Panmunjom. På den Nordkoreanska sidan i Kaesong var det dåvarande kommunist-länderna, Polen och Tjeckoslovakien som ansvarade för NNSC:s agenda. Då det i Nordkorea så småningom blev känt vad som hände kommunistländerna i Europa skedde det en hel del förändringar. Polen- och Tjeckoslovakiens NNSC- delegationer fick så småningom stänga och åka hem, eftersom de bedömdes som opålitliga när de kommunistiska förtecknen suddades bort. Då ändrades också hela NNSC:s sätt att arbeta i grunden. En haltande organisation som fick sina förutsättningar helt förändrade, vilket fortfarande är fallet.

Tidigare under 1989 skedde en hel del händelser som är värda att omnämnas. I Kina skedde studentupproret  och massakern på Himmelska Fridens torg i början av juni månad. I Panmunjom märkte vi av hur skärrade man blev i den kinesiska delegationen på nordsidan. I juli firades den 13:e Socialistiska Ungdomsfestivalen i Pyongyang dit även vår delegation var inbjuden. All världens ungdom var inbjuden såväl från kommunistländerna som från den fria världen. De Skandinaviska ländernas ungdomar tågade i gemensam grupp in i Första Majstadion med florbehängda fanor som sänktes då de tågade förbi Kim Il Sungs läktare. Dessutom hade de en banderol där det stod ”Let Amnesty In” vilket var adresserat till Kina. Våra Nordkoreanska guider/säkerhetsagenter frågade då oss vad för land Amnesty var och var det låg ???!!! När det gick upp för Nordkoreanerna vad det betydde tvingades den Skandinaviska ungdomsgruppen flytta sitt bostadsläger  till utkanten av Pyongyang som hämnd. Östtyska ungdomar var starkt representerade och betraktades närmast som elit. De hade sin blå uniformsliknande klädsel med ”FDJ” (Freie Deutsche Jugend) –monogram.

Under hösten- 89 hölls bl a den årliga gemensamma militärövningen av USA och Sydkorea vilket Nordsidan reagerade kraftigt på. Men till skillnad mot dagens upptrappade reaktion förekom det en ständig dialog mellan övervakningsparterna inom UNCMAC i JSA (Joint Security Area). Här spelade NNSC en viktig roll. Delegationscheferna (Generalerna) inom NNSC möttes varje vecka för samtal med parterna för såväl Nord som Sydsidan. Varje lördag möttes NNSC gruppens övriga medlemmar s.k. ”Smallpotatoes” uppe i NNSC huset (ligger direkt på 38:e breddgraden) tillsammans med Sydkoreaner, Amerikaner, Nordkoreaner och Kineser. Då dracks det kaffe eller te och man talades vid, spelade spel och bröt arm.

Vid ett sådant tillfälle planerades ett Julparty  i NNSC:s regi för de båda sidornas högsta representanter för alla de inblandade parterna tillsammans med respektives fruar. Här kunde  man se USA:s Amiral tillsammans med den Nordkoreanske Generalen med fruar stå och diskutera familjefrågor som hur många barn och barnbarn man hade.  Höga militärer från både Nord- och Sydkorea tillsammans med Polacker, Tjecker, Kineser, Schweizare och Svenskar minglade runt och hade det trevligt. Allt i en avspänd atmosfär.

Julaftons morgon åkte den svenske Generalen och jag ut till vaktposterna i DMZ (Demilitarized Zone) och överlämnade små julpaket till de tjänstgörande soldaterna både på den Nordkoreanska som Sydkoreanska sidan. Att möta människan bakom uniformen, vilken sida man än tillhörde såg vi som en viktig uppgift samt att ständigt uppnå en dialog för att överbrygga motsättningar och spekulationer. Denna möjlighet existerar inte idag vilket säkert bidrar till ökad misstro och misstänksamhet mellan parterna. Något som kan få ödesdigra konsekvenser.

Dock är det viktigt att Sverige fortsätter att bistår med sin närvaro i detta spänningsfyllda område där Nord- och Sydkoreanerna fortfarande lever med ett ständigt krigshot.

BARN SOM VÄXER UPP I DIKTATURER

Under det år 1989-1990 vid den svenska övervakningsdelegationen i Panmunjom  ingick det att även besöka Nordkorea vilket skedde ett flertal gånger under min tid. Under detta året hade jag min hustru Ellen med och det hände att hon fick också åka med till Nordkorea. Vi fick aldrig resa ensamma utan hade eskortfolk med oss på de resor vi gjorde.

Naturligtvis ingick att bl a träffa barn. Ganska snart märkte vi att de nordkoreanska barnen saknade barnens naturliga spontanitet. Nordkorea är ett mycket slutet och isolerat samhälle med ett starkt statskontrollerat kommuniststyre. Barnen sätts ( nästan i koltålder) tidigt i stats- och partikontrollerade skolor utan något direkt inflytande från föräldrarna. Man kan rubricera det som en statlig dressyrskola för barn. Oftast kändes det som att man besökte en annan planet och allt kändes overkligt. Landets ledare har en järnhård kontroll över landets befolkning och tillåter ingen som helst frihet. Man t o m styr individens tankar. Det som sker är att man begår en mental våldtäkt på framförallt barnen.
Ellen som är barnfödd i Tyskland och uppväxt under Hitlerismens värsta tid mådde dåligt då hon såg barnens situation i landet eftersom det hos henne väckte svåra minnen från den tid hon som barn upplevde Nazisternas indoktrinering av Tysklands barn under Hitlertiden plus att hon som barn fick uppleva krigets alla fasor. Det är svårt att acceptera att det finns ett land av Nordkoreas kaliber som styr sitt uppväxande släkte genom en Diktators sjuka tankar och beteende.

Tyvärr verkar det som om ingen ljusning öppnats för detta arma land och framtiden för dess barn är ett stort frågetecken.

Vi vuxna får aldrig sluta upp att tänka på barnen – ”Trygga barn, vår framtid”.