ARTIKLAR - DEBATT - SYNPUNKTER

Rolf Cederholm TIPH- Observatör i Hebron 1999-2005

Att: HD 16/2 2012  / Opinion  / Artiklar

I torsdagens HD var det intressant att läsa recensionerna från den utrikespolitiska debatten i Riksdagen där bl a frågan om den svenska regeringens splittrade tvekan att erkänna staten Palestina, samtidigt som man kunde läsa i samma tidning om attacken på utbildningsminister Jan Björklund under hans besök hos TIPH (Temporary International Presence in Hebron) www.tiph.org  på Västbanken, där både han själv och hans livvakter från SÄPO blev attackerade av Judiska bosättare. En i sanning bisarr situation. Detta skapade då rubriker i den svenska pressen samtidigt som man kan konstatera att samma typ av attacker och trakasserier från judiska bosättare uppbackade av Israelisk polis och militär, sker dagligen mot den Hebronarabiska befolkningen men då i det tysta. En anledning till att TIPH finns i Hebron sedan 1997 är att observera och rapportera övergrepp som görs från ockupationsmaktens (Israel) sida samt att försöka främja fredlig samexistens mellan parterna. Tusentals rapporter om övergrepp på den arabiska befolkningen har genom åren, bl a skickats till det svenska utrikesdepartementet och Sveriges regering utan att man agerar för att fördöma Israels övergrepp, en i sanning skamlig hållning.
Sedan bör man nog överväga ett namnbyte på TIPH till PIPH (Permanent International Presence in Hebron) för en mer permanent temporär organisation än TIPH får man leta efter. 

Ängelholm/Björkhagen 2012-02-17       Denna svarsartikel togs aldrig in i tidningen
ROLF CEDERHOLM
Observatör vid TIPH
Logistic and Administration Division
1999/2000 – 2000/2001 och 2005

Rolf Cederholm TIPH- Observatör i Hebron 1999-2005

Att: HD / Opinion

Svar på artikel i HD av Daniel Braw

Det var en mycket intressant artikel som Daniel Braw skrev i Helsingborgs Dagblad den 21 januari under utblick Jerusalem/Opinion.  Han sätter fingret exakt på det faktum att Israel på relativt kort tid har kantrat över mer och mer på den sida av statens utveckling som mer och mer dikteras av de ultratroende/ortodoxa judarna. Trots att männen föds av kvinnor behandlar man dem på ett skamligt och nedsättande vis. Man låter dem slava för familjens bästa medan männen själv ägnar sin tid åt affärer, bibelstudier där de ser sin självständiga rätt att tolka Toran. Medan man beslagtar/konfiskerar fastigheter och land från araber (som bott där i generationer) i östra Jerusalem river de gammalt och bygger nya moderna bostadsområden dit dessa ultraortodoxa grupper flyttar in till. Jag har jobbat i omgångar för FN och SIDA i Israel och i dess närområden sedan 1959 och har på så sätt kunnat uppleva den utveckling med inklusive krig och konflikter som skett under det nya moderna Israel.  Den nybyggaranda som präglade landet efter frihetskriget 1948 gav Israel en positiv utveckling mycket till stor del beroende på att samhällets struktur hade en sekulariserande inriktning och befolkning.  I den takt som Israel har växt genom åren har det skett en både planerad som oplanerad invandring av judar från andra delar av världen. Många var de judar som kom från det forna kollapsade Sovjetunionen och andra öststater som föll sönder då kommunistväldet gick i graven. Dessa judiska grupper har inte riktigt låtit sig integrerats fullt ut i det israeliska samhället. Man har t ex egna TV- och radioprogram på ryska, man trycker egna ryska tidningar.  Detta gör att underlaget för en ”hel” stat krakelerar vilket i sin tur har spelat de ultraortodoxa grupperna i händerna som gett dem ett inflytande i politiken och samhället som nog ingen egentligen har önskat. De forna starka ledarna, framsprungna ur de sekulariserades skara ofta med Kibbutz- och Moshav bakgrund plus alla de som klarade sig undan förintelsen och de som kom till Palestina efter andra världskrigets slut, håller nu på att ta slut och en ny ledarstruktur syns växa fram. De religiösortodoxa grupperna inom parlamentet har fått igenom sina krav mer och mer under de sista årtionden.  Regeringens hårdföra bosättningspolitik på ockuperade markområden (ivrigt påhejade av de ultraortodoxa) är en skam som omvälden blundar för. (Jag har personlig erfarenhet efter nära två år som fredsobservatör i Hebron på Västbanken, ref: till rapporter från TIPH  www.tiph.org ) Många är de ultraortodoxa judar som med statliga subventioner utgör de nybyggargrupper som på direkt kriminella grunder tillskansar sig mark och fastigheter, där de fryser ut eller jagar bort de araber, gamla och barnfamiljer, som bott i Hebron i århundrade. Dessutom lär de sina barn att hata och trakassera arabfamiljernas barn . Den 175000:arabiska befolkningen lever dessutom i princip instängda i sin stad utan direkt möjlighet att fritt röra sig, medan de judiska nybyggarna reser snabbt var de vill i Israel på breda motorvägar. Med andra ord, detta viktiga område i Mellanösten tycks inte ha någon särdeles ljus framtid att se fram emot. I så fall krävs det mod, vilja och en stark fredslängtan. FINNS DETTA?

Ängelholm/Björkhagen 2012-01-25
ROLF CEDERHOLM
Fredsvän                                                    Denna artikel togs aldrig in av HD

Vem är Susan Nathan? Hon är en israelisk författare med rötterna i England. Susan Nathan har ibland skrivit krönikor angående Israel i Aftonbladet. Vid femtio års ålder bestämde sig Susan Nathan för att utnyttja sin rätt som jude att bosätta sig i Israel. Hon förstod snart att en femtedel av landets befolkning är araber och att de diskrimineras. Hon flyttade då till en arabisk stad, Tamra, för att genom sitt eget exempel visa att judar och araber kan leva sida vid sida. Där upptäckte hon ett annat Israel där hela utbildningssystemet är anpassat efter judisk historieskrivning, där man tvingas betala skyhöga böter för att man uppfört bostäder på sin egen mark samtidigt som man lever under ständiga rivningshot. Hon berättar om detta liv i boken Ett annat Israel (Ordfront 2006). (The Other Side Of Israel)

Israel försöker tysta Susan Nathan 2011-04-14
av Bengt Hall & Gunnar Stensson

I måndags (2011) väntades Susan Nathan till Lund där hon skulle hålla föredrag om mänskliga rättigheter i Israel och om israelisk utrikespolitik den 11 och 12 april. Men hon kom inte.

Efter israeliska påtryckningar stoppade indiska myndigheter hennes utresa från Indien, där hon vistas sedan en längre tid. I Israel förs det fram anklagelser mot henne om spioneri och antiisraelisk verksamhet.
   Spionanklagelserna är absurda, men det skedda visar hur den israeliska staten behandlar judar som bär fram den judiska kulturens djupa humanistiska traditioner. Susan Nathan drabbades av en sorts israelisk antisemitism.
Ändå var Susan Nathan närvarande i Lund den 11 april. På Lunds Stadsbibliotek framfördes en fiktiv intervju med henne, byggd på hennes självbiografiska bok ”Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen”. Ordfront 2007, övers.Gunnar Sandin.
   Texten har sammanställts av Bengt Hall och Gunnar Stensson. Svaren är direkta citat ur boken. Karin Stensson läste Susan Nathans repliker. Arrangemanget utgjorde ett stöd för projektet Ship to Gaza.

Svaren som inte fick framföras
Susan Nathan, du är känd som kritiker av staten Israel genom din bok som kom ut i Sverige för sex år sedan.
   Här ska vi tala om vad som hände före 2004, det år då du publicerade boken.
   Boken handlar om relationerna mellan Israels judiska befolkning och de araber som är israeliska medborgare, men lever på andra sidan den osynliga judisk-arabiska gränsen. 
   Du menar att israelaraberna lever under villkor som liknar apartheid och att det återverkar på förhållandet till palestinierna i de ockuperade områdena, i Gaza och i flyktinglägren.
   Sedan boken kom har situationen försämrats genom kriget i Gaza och Israels alltmer högerextrema regering. Samtidigt sveper en demokratisk revolution genom länderna i Mellanöstern.
   Min första fråga blir: Vem är du?
"Mina judiska farföräldrar tvingades fly från Litauen undan 1880-talets pogromer. Av en tillfällighet hamnade de i Sydafrika. Som barn besökte jag ofta Sydafrika.
   Min far verkade som läkare i London under andra världskriget. Som jude kände jag mig isolerad i det engelska samhället. I skolan fanns det bara fyra barn som var judiska. Och skolan var kristen.
   Jag levde i London, bildade familj, fick barn som nu är vuxna, och arbetade bland annat med hivsjuka patienter fram till 1999.
   Jag var då 56 år gammal. Hela mitt liv hade jag varit övertygad sionist, så i detta skede av mitt liv begärde jag israeliskt medborgarskap och flyttade till Israel."
Du hade föreställt dig Israel som ett övervägande judiskt samhälle. När du befann dig på ett sjukhus för en ögonoperation upptäckte du hur etniskt blandat landet är.
"Jag hade trott på formeln att Israel är en judisk demokratisk stat. Jag blev överraskad när jag upptäckte att i salen där jag låg fanns inte bara judar utan också muslimer och druser. Jag fann det förbryllande att många av palestinierna var israeliska medborgare, så kallade israelaraber. Trots att jag var sionist sedan många år och flera gånger hade besökt Israel hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med dem."

Du beskriver en upplevelse på sjukhuset som kom dig att ifrågasätta det israeliska samhället.
"En dag kom en ortodox ung kvinna till sjukhuset med en månadsgammal baby på armen. Barnet hade just genomgått en ögonoperation. Samma kväll kom hennes man på besök. Han bar virkad kippa, långa kindlockar, pistol på höften och ett gevär nonchalant slängt över axeln,. Det är uniformen för den nationalistiska religiösa högern i Israel – utomlands mer känd som bosättarna.
  Tanken att en tungt beväpnad civilperson fritt kunde vandra omkring på ett sjukhus med sjuka barn och kvinnor fick mig att häpna. Jag började prata med honom. Med stark amerikansk brytning berättade han: ”Jag har just rekvirerat ett arabiskt hem i östra Jerusalem. Jag går aldrig hemifrån obeväpnad.”
   Jag invände att det var bättre för honom att bo i den judiska stadsdelen i Gamla staden. Han svarade: ”Nej, hela östra Jerusalem tillhör judarna.”
   Hans ord efterlämnade en otäck smak i munnen. Varför stal han ett hem i den palestinska delen av staden, den del som Israel erövrade i kriget 1967, när det nu fanns vidsträckta områden i landet där han kunde välja att bo?
   Händelsen ledde till att jag började engagera mig för eftersatta grupper i Israel som judar med  marockanskt, irakiskt, egyptiskt och syriskt ursprung. Och slutligen den osynligaste gruppen av alla, araberna i de inhemska arabiska samhällena.
   Jag valde att bosätta mig i staden Tamra, en helt palestinsk stad i Galiléen med 25 000 invånare för att dela de villkor som israelaraberna lever under och visa att samexistens mellan judar och palestinier är möjlig."
Under vistelsen i Tamra kom du att ifrågasätta den traditionella uppfattningen att konflikten mellan judar och palestinier uppstod 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Alla fredsförslag utgår från det.
"Ja, det är en uppfattning som döljer verkligheten. Den verkliga roten till konflikten är palestiniernas materiella och emotionella förluster då de fördrevs 1948.
   Ingen vågar säga det, vare sig diplomater, journalister eller politiker. Men så är det.
   De ockuperade områdena utgör bara 22 procent av palestiniernas historiska hemland.
   Att bortse från det innebär att helt bortse från de förluster som drabbat hundratusentals palestinska flyktingar och miljoner av deras ättlingar.
   Och Israels beslag av palestinsk egendom fortsätter obevekligt, med våld och med administrativa metoder."

Den 27 april firar israelerna befrielsen och upprättandet av staten Israel. För palestinierna är det en dag av sorg över katastrofen, nakban.
"Det finns en väldig kunskapslucka på båda sidor om vad som skedde 1948.
   Israelerna ser massakrerna på palestinier som undantag, som till exempel den i Deir
Yassin, en by där över hundra civila palestinier slaktades av israelisk milis. Men den var inget undantag. Även palestiniernas uppfattning bygger mest på vad de känner till om sina familjers personliga upplevelser. Det som skedde döljs som något skamligt. Man får inte undervisa om det i skolorna. En fredlig lösning kräver att alla sidor av konflikten mellan judar och araber behandlas samtidigt.
   En rättvis lösning för palestinierna i de ockuperade områdena kommer att kräva en liknande rättvis uppgörelse för palestinier som är judiska medborgare och för palestinier som lever i exil som flyktingar.
   Israelerna måste ta itu med de svåra moraliska frågorna som uppstod genom sättet att bilda Israel 1948, den fullständiga förstörelsen av hundratals palestinska byar och fördrivningen av 750 000 palestinier från deras hem.
   De måste försonas med sitt förflutna och vara beredda att be om förlåtelse för det. Först när de erkänt de historiska orättvisor som 1948 begicks mot det palestinska folket som helhet kan de börja förbättra dagens situation."

Du skriver att israelaraberna i Tamra utsätts för systematisk diskriminering på alla plan: el, vattentillgångar, skola, tillgång till mark och så vidare.
"Så är det. Och sedan muren började uppföras har deras liv blivit svårare och situationen blivit allt värre. Klyftan mellan folken har fördjupats.
   Min vän Bar, en kvinnlig israelisk soldat, berättade bland annat följande episod:
   ”Det var första dagen på det palestinska läsåret och på morgonen kom hundratals föräldrar med sina barn till vägspärren för att skriva in barnen. När vägen var stängd blev föräldrarna allt argare och började ropa till soldaterna att folket i Hebron inte hade med självmordsbombningen att göra utan borde få passera. Det var fruktansvärt att se de små barnen stå där med sina nya skolväskor och vänta på att få komma igenom medan vi vägrade att ge dem tillstånd. Sedan gick några av soldaterna mot människorna med höjda vapenoch skrek: För helvete! Backa! […]  
   Jag såg de vettskrämda barnen som klamrade sig fast vid föräldrarna och hur vi väckte hat. Kommer inte de barnen att vilja ta hämnd när de växer upp och ser oss förödmjuka och kränka deras föräldrar?"
   Dokumentärfilmen ”Att bryta tystnaden” visades en månad i Tel Aviv. Dokumentation som visade de israeliska bosättarnas hat mot araberna vållade stor uppståndelse.
   En sekvens visar en mur i en palestinsk stad där orden ”Araberna till gaskammaren” har sprejats. På ett annat river bosättarbarn väggen till en palestinsk butik sten för sten.
   Man får också se 60 uppsättningar bilnycklar, bevis för arméns vana att konfiskera nycklarna för palestinier som ertappas med att köra på förbjudet område.
   Att som ung soldat försvara en ockupation som är illegal enligt internationell rätt tvingar ständigt till omoraliska val.
   Under till exempel 2003 dödades 30 israeliska soldater i strid medan ytterligare 43 begick självmord mestadels med sina egna vapen."

Samtidigt skildrar du ditt liv i Tamra med din arabiska familj Abu Haija mycket kärleksfullt. Du möter stor generositet och gästfrihet.
"Jag valde att leva som jude i en stad av muslimer för att visa att den rädsla som skiljer oss åt är obefogad. Den bygger på okunnighet, en okunnighet som staten Israel försöker uppmuntra bland sina judiska medborgare för att hålla dem borta från sina arabiska grannar. När jag flyttade till Tamra var jag omedveten om de våldsamma händelser som utspelats där nästan 50 år tidigare, 1956.
   Det året infördes plötsligt utegångsförbud i Tamra. Bybor som arbetade på åkrarna och som inte visste om utegångsförbudet dödades kallblodigt av israelisk militär. 49 män, kvinnor och barn dog. Befälhavaren som beordrat dödsskjutningarna ställdes inför rätta och dömdes att böta en piaster – det lägsta bötesbelopp som gick att utdöma.
   Minnet av sådana händelser är levande bland palestinierna. För israelerna är de okända."
Du försökte berätta om situationen för din son Daniel.
"Under en intensiv dag tog jag med honom runt i Tamra och presenterade honom för mina vänner och grannar. Jag förklarade diskrimineringen och hur staten stjäl mark från palestinier. Jag tog honom till en vägspärr där judiska ungdomar förödmjukar palestinier och styr deras liv. Jag visade honom muren där den skär genom själva centrum av Barta, klyver ett palestinskt samhälle och dess familjer mitt itu.
   Jag måste ha förklarat det tio gånger för honom och ändå hade han inte fattat galenskapen i det.
   Min son har fått en sionistisk uppfostran och tillbringat en del av sin ungdom i Israel där han arbetat som frivillig på kibbutzer. Han är en mycket typisk  förskingringsjude och han fann dagen plågsam.
   ”Hur tror du att judarna i förskingringen ska kunna hantera detta?” frågade han mig. ”Jag kan se att det du visar mig inte är vad jag uppfostrades att tro, att det finns en helt annan historia som jag inte kände till. På en enda dag försöker du förändra hela mitt perspektiv. Du visar mig att allt som jag tror på är en förfalskning.”

I längden måste det vara omöjligt att leva på en lögn när sanningen är känd. Du nämner bland andra  hemsidan Palestine remembered.
"Det är en ovärderlig hemsida med mycket relevant material om de hundratals arabiska byar som raserades 1948. Dess bästa inslag är en geografiskt listad guide till var och en av dess byar med information om tidpunkt för etnisk rensning, den israeliska arméoperation i vilken den angreps, mängden jord som ägdes av byn och dess invånare, var de överlevande finns nu och de israeliska bosättningar som anlagts över byn."

Dina ställningstaganden har lett till att du tvingats leva i konflikt med din judisk/israeliska identitet och den politik som ditt land för.
"Min ”Aliya”, mitt återvändande från förskingringen till Israel, ledde till att jag måste ifrågasätta min ideologi och den nationalism som underblåste den.
   Jag tycker inte det räcker med att man råkat födas till jude.
   Att bekänna sig till judendomen måste betyda att man tror på alla människors grundläggande jämlikhet, på allas rätt till fullständigt medborgarskap och allt som det innebär, på människovärdets helgd och skyddet av individens värdighet.
   För närvarande befinner jag mig utanför mitt lands samförstånd, men jag är inte ensam om mina tankar."

Upplagd av Göran Persson kl. 20:54

Rolf Cederholm TIPH- Observatör i Hebron 1999-2005

Ängelholm/Björkhagen 2009-08-23

Bäste Hans Wallmark  M  (Riksdagsledamot från Ängelholm)

Jag tycker det är bra att Aftonbladet har haft modet att lyfta fram artikeln om misstänkt illegal organstöld av Israeler i ljuset. Att söka sanningen vad det än må vara, är en rättighet och en skyldighet mot den fria världen som vi ska slå vakt om. Detta borde Israelerna själva ställa upp på eftersom de ofta försvarar sin status som enda demokrati i området, och med starka tillrop av bland andra Gunnar Hökmark.

Men det finns tyvärr andra krafter igång som tydligen är rädd för en sådan granskning i Israel.

Jag kan tänka mig att bland er riksdagspolitiker måste frågan betecknas som ”het” oavsett partifärg. Det ska bli intressant att följa utvecklingen framöver.

Israels reaktion är i djupet sjuk eftersom en normal reaktion istället borde ha varit att låta undersöka fakta i målet. Men istället handlar man irrationellt och fördömer utan urskiljning. Sedan är det djupt beklagligt att den svenska ambassadören dristar sig att ta ställning mot artikeln innan hon tagit kontakt med sin uppdragsgivare, UD. "Höken" Hökmark borde lyftas hem från sitt EU- uppdrag eftersom han är pro- Israel till 200 procent, och att använda sin ställning som EU- parlamentariker för att försvara Israels sjuka handlande blir för magstarkt för många av hans väljare. Delas hans inställning av andra moderater i ledarställning?

Jag har jobbat för TIPH i Hebron på Västbanken (www.tiph.org) vid tre olika tillfällen under början av 2000-talet (totalt har jag gjort tolv utlandsuppdrag hittills).
Att få se en ockupationsmakt av Israels kaliber i auktion var förskräckligt. Trakasserier mot arabbefolkningen, med nattliga räder mot oskyldiga, olika typer av våld varvat med nattliga arresteringar, är incidenter som TIPH är satt att rapportera om, till bl a Sverige. Sedan är de 175 000 invånarna instängda i Hebron utan en chans att röra sig fritt eftersom Israeliska soldater och poliser stänger av vägpassagerna med ”checkpoints”.

Det måste vara miltals med rapporter som skickats hem vid detta laget på övergrepp av olika slag. De sex deltagande nationerna vid TIPH har alla haft någon minister på besök i Hebron, och som på ort och ställe fått se och ta del av hur Israel kränker de mänskliga rättigheterna. Men inga fördömanden har hittills lagts fram mot Israel under de tolv år som TIPH har verkat.

Det tragiska är att Israel inte tål höra sanning. Berättigad kritik som framförs på ett sakligt sätt vänder de snabbt till att kritikern är anti-semit, fascist eller nazist. Sedan åberopar man alltid det hemska som hände flera miljoner judar under andra världskriget, precis som att detta gör att de själva får access att bete sig många gånger som tyska Waffen-SS gjorde mot värnlösa judar på sin tid.

Man borde ha en självrannsakansminister som granskade kritiska påståenden och som sakligt prövade Israelers egna reaktioner då de blir anklagade för oförrätter, men detta är väl en utopisk önskan.

De största rasisterna träffar vi på bland de judiska nybyggarna/bosättarna, som med hjälp och stöd av polis och militär trakasserar bofasta araber så att de tvingas lämna sina hus och bostäder så att de judiska bosättarna kan ta över på ett illegalt vis. På detta sätt ”äter” de sig långsamt in på mark som inte tillhör dem. Allt detta sanktioneras av Israeliska staten som låter polis och militär skydda dessa förövare.

Det är mycket mer som borde dammas av och plockas fram i ljuset och granskas så att den fredsinställde genomsnitts israelen återigen kan få leva med en framtidstro. Men att lyckas åstadkomma detta i ett sakta krackelerande land som Israel kan visa sig vara svårt.

Bästa hälsningar
Rolf Cederholm

Rolf Cederholm TIPH- Observatör i Hebron 1999-2005

ISRAEL – PALESTINAKONFLIKTEN!  VÅR TIDS STORA TRAGIK

Den unga staten Israels tillblivelse kan hänföras till rad händelser som bäddade för att Israel hamnade just där det ligger idag:

• Judar har levt i förskingring runt om i världen i århundrade grundat på historiska skeenden av förföljelser, krig och konflikter. Drömmen om en egen stat har därför varit en drivande tanke hos många judar.
• Sioniströrelsen under Theodor Herzl drog i slutet av 1800- talet upp riktlinjer som blev vägledande för att tillblivelsen av staten Israel kom att hamna i Palestina.  http://www.eaec.org/svenska/Torell/sionismens-utveckling.htm
• Den så kallade Balfour- deklarationen (England) som dagens israeler ser som garant till landets rätt att finnas till. http://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen
• Västvärldens dåliga samvete över de miljontals judar som dödades under andra världskriget av Hitlers nazistregim.   

Den 21/2 hade Eric Karlsson en insändare om Israel i blickpunkten. Hans naiva inställning till konflikten ger den status av paradox som dessvärre försvarar Israels hårda och skoningslösa ockupationspolitik i såväl Gaza som på Västbanken. Att stjäla land från Palestinier som levt i många generationer och brukat den mark som de ägt i århundrade, blev ett faktum genom Israels expansionspolitik de senaste 45 åren.

Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel flyttat fram sina positioner på ockuperad mark. Militärstrategiskt har man tillåtit judiska bosättare på stulen mark och att låta bygga på kullar runt om på Västbanken för att därifrån ha full kontroll på den arabiskpalestinska befolkningen. Med sinnrika ”checkpoints” har de full kontroll över den trafik som de ensidigt tillåter palestinska befolkningen använda sig av, MEN endast efter särskilt tillstånd av ockupationsmakten. Dagliga trakasserier vid dessa ”checkpoints” hör till rutinerna där palestinierna utsätts för de mest förnedrande handlingar man kan tänka sig. Som fredsobservatör vid TIPH www.tiph.org under två år i Hebron åren 1999-2005 har jag upplevt och kunnat följa situationen på nära håll. Hebron är en helig stad för såväl judar som för muslimer genom att Abrahams grav finns där. Abraham betecknas som anfader till både judar och araber.  Hebrons arabiska befolkning (170 000 inv.) lever isolerade utan den rörelsefrihet vi svenskar är vana vid här hemma. Avståndet mellan Hebron och Jerusalem är ung. lika som mellan Ängelholm och Helsingborg. Vi kan närhelst vi vill, bestämma om vi vill åka till Väla centrum. För en arab från Hebron är det omöjligt att ta ett sådant beslut att ex. åka till det stora köpcentrumet i Jerusalem. För detta krävs ett särskilt tillstånd från ockupationsmakten som i sin tur granskas noggrant vid varje checkpoint på vägen.  Dessutom kan Israel närhelst man vill, utfärda utegångsförbud och då stängs alla till- och avfartsvägar till i staden. De drygt 400 israeliska bosättarna (settlers) i centrala Hebron gör livet till ett helvete för de fast boende araberna som i generationer bott i sina hus. Dygnet runt trakasserier där man hotar palestinier med våldsamma metoder är påhejade av såväl israelisk polis som militär. På väggar och portar står det målat med stora bokstäver. ”Ut med araber”, ”gasa alla araber”, ”död åt araber”. Denna medvetet psykologiska dagliga terror har till syfte att bryta ner motståndet hos de palestinska grannarna så att de överger sina hus och mark som då snabbt byter ägare och ytterligare bosättare blir lyckliga. Hur någon kan försvara ett sådant omänskligt handlande är för mig oförklarligt. Vid den senaste intifadans utbrott (hösten 2000), då Ariel Sharon stövlade upp med polis- och militärfölje på arabernas heligaste plats i Jerusalem, Tempelberget tände han vredens gnista som spolierade den påbörjade fredsprocess som kunnat skönjas en tid. I Hebron betydde det att nattliga israeliska helikopterräder slog ut infrastrukturen med bombade fabriker och företag som följd. Dagligen flög israeliskt flyg på låg höjd över staden och passerade ljudvallen med en fruktansvärd knall som kom fönster att splittras. Vardagsterror för att lära araberna vem som hade övertaget.

Då Eric Karlsson, är det inte lätt att som palestinier vända andra kinden till.

Jag skulle kunna räkna upp övergrepp i stora antal som Israel gjort och gör sig skyldig till dagligen. Sedan har vi den 60 mil långa muren (på sina ställen 8 m hög) som spärrar in palestinierna i ett getto som delar familjer och gör livet svårt och till ett dagligt helvete. Jag tycker det är skam att världssamfundet tillåter Israel att ha utvecklats på detta barbariska sätt utan att man gör något åt för att ställa Israel till svars. Men det är kanske detta som Eric Karlsson menar är att sätta Israel i blickpunkten.

2009-03-05                    Denna svarsartikel togs in av tidningen, men i beskuret skick

ROLF CEDERHOLM
Fredsmedmänniska
Björkhagen/Vejbystrand

Rolf Cederholm TIPH- Observatör i Hebron 1999-2005

DEN ISRAELISKA/PALESTINA TRAGEDIN                    

Hur mycket mer ska det Palestinska folket på Gazaremsan och på Västbanken kunna tåla?

Nu rullar Israels krigsmaskin med flyg, armén och flottan, återigen med förödande styrka och verkan in i Gaza och sprider död och förintelse mot gamla, kvinnor och barn. En oskyddad civilbefolkning som inte har någon plats att kunna fly till eller skydda sig på. Civilbefolkningen kläms mellan två sköldar, Hamas på ena sidan och Israel på andra sidan. De har levt i en paradox alltsedan det Brittiska Protektoratet upphörde 1948 och staten Israel bildades. Som internationell fredssoldat och fredobservatör i olika skeden 1959 – 2005 med merdelen i Mellan Östern har jag sett Israelernas militära överlägsenhet som de brukar intill ett par hundra procent. Jag har upplevt deras förödande krigsmaskin då de ockuperade södra Libanon 1982 och med full styrka bombade bl a Beirut sönder och samman, och hur de formligen manglade sönder det mesta i sin väg i södra Libanon. Jag har under min tid (1999-2005) i Hebron och Västbanken sett hur de som fullödig ockupationsmakt behandlar levande människor och gett stöd åt de judiska bosättare/nybyggare som trakasserat och misshandlat araber på samma sätt som tyskarna gjorde mot judarna i Tyskland under andra världskriget. ”Död åt alla araber, gasa ihjäl dem” stod det på många väggar och portar i centrala Hebron. Det som nu sker i Gaza har vissa likheter med judarnas kamp i Warshawas getto mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget 1943. Inmotade på ett mycket litet område tvingades judar leva överbefolkade mestadels utan mat och vatten. De gjorde tappert motstånd mot tyskarna men slutligen bombade dessa sönder gettot och judarna fick ge upp. Det tragiska är att Israel beter sig idag på samma sätt mot araberna i Gaza och på Västbanken. Har man verkligen glömt bort sin egen kamp för frihet till ett eget land? Man kan nästan tro att de använder tyska Waffen- SS instruktionsbok. Det är dessutom tragiskt att inte världssamfundet under FN kan åstadkomma någonting som stoppar våldshandlingarna genom att  USA lägger in sitt veto hela tiden och ger Israel stöd till att det oproportionella dödandet kan fortsätta. Detta cementerar stora problem för den kommande USA presidenten Obama om han inte intar en klokare hållning och inställning till hur konflikten kan stoppas. Alla positiva krafter måste samlas för att få ett slut på denna tragiska situation innan en större konflikt i Mellan Östern blir ett faktum. Det är ont om tid och det värsta är att det tycks som om vett och sans är en total bristvara bland de inblandade parterna alltmedan folket på gatorna får lida. För att inte glömma bort allt det hat som frodas på båda sidorna och som växer med ränta på ränta bland de kommande generationerna.

Gör någonting – MEN GÖR DET NU!

Rolf Cederholm
Fredsmedmänniska
2009-01-05

Ska de vara stolta också? 

SUSAN NATHAN om israeliskt självständighetsfirande             Publicerad: 2007-02-23

Nu är det den tiden på året igen. Den tid då vi israeler – som alla förmodas vara sprickfärdiga av patriotisk stolthet – börjar förbereda oss för att fira vår självständighetsdag. I år fyller emellertid även ockupationen 40 år, vilket för en del av oss betyder att självständighetsfirandet också kommer att utgöra en sorglig påminnelse om den väg vårt land har valt och inte en källa till stolthet.
  Sedan jag blev israelisk medborgare har jag ofta frågat mig hur det kommer sig att vi som kollektiv inte går ut på gatorna och demonstrerar i tider av stor nationell oro. Så var det inte när jag bodde i London, en av de städer i världen där den kulturella mångfalden är som störst. Den slutsats jag har dragit är att israeler inte längre förväntar sig något särskilt av sitt land. Vi accepterar att våra politiska ledare är korrumperade, vi rynkar på näsan åt åtalen och skandalerna men utan att bli särskilt upprörda, och vi har blivit avtrubbade när det gäller ockupationens följdverkningar.
Trots detta blev jag förskräckt när vår före detta utrikes- och försvarsminister Moshe Aran i en debattartikel i Ha’aretz den 13 februari framkastade att palestinier med israeliskt medborgarskap borde känna djup stolthet över att ha bidragit till att rädda det judiska folket undan ytterligare förföljelser i Europa. Det som är så chockerande med exministerns naiva uttalande är hans känslokalla sätt att nonchalera det faktum att den nya staten Israel fördrev ursprungsbefolkningen här och därigenom bidrog till att skapa en av världens bittraste och mest svårlösta konflikter.
Om detta är det sätt på vilket våra tidigare ministrar försöker avfärda palestiniernas legitima krav på erkännande av sina grundläggande rättigheter, då bör vi förvänta oss svåra tider framöver.
I december 2006 publicerade High Follow Up Committee, en av de arabiska israeliska medborgarnas ledande organisationer, en mycket betydelsefull rapport: De palestinska israeliska medborgarnas framtidsvision, som nyligen publicerades, är ett mycket viktigt dokument som måste uppmärksammas på ett seriöst sätt av landets politiska ledare och av judar som verkligen bryr sig om vilket slags samhälle vi lever i och vilket slags samhälle vi skulle vilja ha i framtiden.
Den omfattande korruptionen och de offentliga skandalerna, ockupationen, muren och de politiska avledningsmanövrerna – inget av detta kommer att kunna hejda den massiva inhemska kris som håller på att växa fram i det israeliska samhället.

Susan Nathan                                 Översättning: Tor Wennerberg

I dagarna är det 58 år sedan staten Israel bildades. En seger för israeler men för palestinierna var 1948 ett år av "Nakba" - katastrof. 500 byar förstördes och invånarna drevs bort.

Här är det stopp för de Tre Vise Männen

BETLEHEM 2005 – ETT OFFER FÖR MÄNSKLIG ONDSKA.

Det är tur att de tre vise männen inte behöver uppleva dagens Betlehem. De hade aldrig lyckats ta sig igenom alla de checkpoints som Israelerna besitter, för att komma in och hylla det barn som pekats ut som Guds son. De hade förundrats och säkerligen chockade beskådat den 4 – 6 meter höga mur som hermetiskt har slutit sig kring denna lilla stad som betyder så mycket för den kristna världen.
Själv upplevde jag denna chock tidigare i år då jag under min tid som fredsobservatör i Hebron försökte mig på att besöka Betlehem, men jag vände om eftersom jag mådde illa av det jag såg. För att inte tala om hur de människor måste må som på ett instängt vis tvingas leva ett någorlunda drägligt liv men som lever i ett förnedrande ”fängelse”. Första gången jag var i Betlehem var år 1960 då jag som ung FN- soldat besökte de heliga platserna och fascinerades av den miljö som jag som liten pojke hade hört min mormor berätta för mig och som jag dessutom lärt mig om i söndagsskolan. Jag har sedan besökt Betlehem ytterligare ett antal gånger under de fredsmissioner i Mellan Östern som jag deltagit i. För mig har det alltid varit lika fascinerande att bese de platser som är omskrivna i bibeln.
1999 jobbade jag som fredsobservatör i Hebron och fick uppleva den sjudande aktivitet i Betlehem som gick ut på att rusta upp och förnya de gamla centrala delarna av staden. Många länder, däribland Sverige, bidrog med SIDA/pengar för att åstadkomma en modernisering av denna heliga plats. Detta skulle sedan kulminera i ett omfattande firande kring den första julhögtiden av det nya millennium år 2000. Detta hände dock aldrig på grund av att den andra intifadan bröt ut i september 2000 och stridigheter bröt ut mellan Israel och Palestina. Jag jobbade fortfarande kvar vid denna tid i Hebron och fick uppleva hela denna konfliktfyllda tid. De stora planerade festligheterna kring jul- och nyår 2000 förbjöds av Israelerna som vid denna tid hade staden i ett järngrepp och utegångsförbud rådde.
Så när vi nu inför julen sjunger om ”stjärna över Betlehem” har den för mig fått en hel annan innebörd. Det är alltför lätt att känna sig desillusionerad över dagens situation i denna arma del av Västbanken men som en fredens förkämpe vill jag aldrig ge upp tanken på att hoppets stjärna ska lysa över Betlehem och fred och försoning kan råda för alla människors bästa.

I julens tid 2005-12-23

Rolf Cederholm
Ängelholm/Björkhagen
I fredens tjänst 1959 - 2005